Direktörens begravning

av Annika Eklind

Den första dagen av den femte månaden gick vi alla mot havet, över vad som tycktes vara oändlig strand. Jag och min syster Alma gick främst. Hennes svarta hår böljade som en mörk ocean efter henne där hon gick, barfota och med försiktiga steg, lindansös som hon var. Bakom oss gick världens starkaste Doris, klädd i sin kritstrecksrandiga finkostym. Hennes underläpp darrade, men så var det också ett begravningståg. Utspridda bakom henne kom de andra: Minoskybröderna – som vanligt i storleksordning – den transparenta mannen, musikanterna, och så slutligen clownerna, som hade målat stora tårar på sina vitsminkade kinder

Denna första dag i den femte månaden bar vi min faders stoft över stranden som vore det en pilgrimsvandring mot horisonten. När vi nådde havet, reste jag urnan mot himlen och släppte honom fri i vinden. En tår rann längs Doris grova ansikte och musikanterna stämde upp till långsam jazz, alltmedan vi sakta vandrade tillbaka igen.