av Annika Eklind
1.
Kaffet är svart, starkt och helt bortglömt. Det ångar väldoft ur din röda favoritkopp men du ägnar den inte en tanke.
Framför dig på bordet ligger ett sönderslitet kuvert och ett brev. Ett sånt där gammaldags, maskinskrivet brev där bokstäverna inte står helt på rad.
Välkommen 1 oktober kl 8.00
Vallgatan 52
Dina ögonbryn är ihopdragna och pannan är djupt rynkad. Det är på måndag. Du har ingen aning om vare sig vem eller varför. Och är där ens ett nummer 52 på Vallgatan?
Du tar ett skarpt andetag och ansiktets spänningar löses. Du knycklar ihop brevet och stirrar på pappersbollen en sekund. Sen sträcker du dig efter koppen.
2.
När klockan närmar sig åtta följande måndag står du ändå där med ett skrynkligt brev i handen vid ett ödehus du aldrig lagt märke till förut. Inte för att du kan varje hus på varje gata i staden utantill men du har ändå bott där i tiotalet år.
Rådhusvinet klättrar ohämmat på gammalt tegel. Den första oktober lyser alla dess löv i gula och röda nyanser. Luften är klar och solen värmer försiktigt.
Som en tornado dyker de upp helt oväntat. Barn i alla åldrar springer förbi i en kakafoni av skratt och rop och skosulor som slår an mot grusgången.
Och lika plötsligt som de dök upp är de borta igen bakom ett hörn och allt är tyst. Du går fram och tittar runt hörnet. Ingenting. Bara huset och grusgångar mellan höga träd. En liten gnagare prasslar i löven på marken.
Du bestämmer dig för att gå därifrån. Genast.
“Kim. Vad roligt att se dig!”
Rösten är djup, vänlig och fyller dig med ett lugn. Du vänder dig om. En lång man står bakom dig. Allt med honom är behagligt. Förtroendeingivande.
“Kom så går vi in och pratar, “ säger han.
Du skulle aldrig få för dig att följa med en främmande människa in i ett främmande hus. Det vore fullkomligt galet. Men det är just det du gör.
3.
Du följer mannen genom en tom korridor. Du hör dova ord från stängda dörrar men kan inte urskilja vad som sägs. Ni når fram till korridorens enda öppna dörr. Mannen går in och gestikulerar mot en av två fåtöljer som står mitt i rummet. Detta är galenskap, tänker du, men du sätter dig ändå.
På ett litet bord vid en vägg står en röd, glänsande termos och när mannen öppnar den fylls rummet av doften av kaffe. Han frågar inte om du vill ha utan häller bara upp och räcker dig en kopp. Kaffet är precis som du vill ha det – mörkrostat, starkt och svart. Mannen sätter sig i den andra fåtöljen.
“Hur har du haft det?”
Frågan är ställd som om den yttrades mellan bekanta som inte har setts på länge. Du rynkar på ögonbrynen.
“Jo tack… det har väl varit helt okej.”
“Nu ljuger du.”
Han ler vänligt medan han säger det men mannens brutala uttalande slår emot dig som en örfil. Det är ju inte så att han har fel, men vad vet han om det? Hur vet han om det? Han väntar inte på ett svar.
“Ditt klassrum är näst längst ner i korridor A. Nummer elva.” Han reser sig upp. “Då ses vi imorgon bitti.”
Du kommer inte för dig att säga emot. Förvirringen är total. Du ställer ner koppen som du inte ens har hunnit ta en klunk ur och reser dig upp, du med.
“Ursäkta,” hör du dig själv säga, “men vem är du?”
Mannen skrattar och det är den typ av djupt, hjärtligt skratt som får dig att känna dig trygg och varm inombords. Du ler, fast att du egentligen inte vill.
“Jag är ju Jack,” säger han. “Rektorn.”
Han lägger en hand på din axel och håller ut handen mot dörren som för att vänligt säga att mötet är slut.
“Vi kan prata mer imorgon.”
4.
I din postbox ligger ännu ett brev. Det har samma ojämna rader bokstäver som det förra och du lägger märke till att det inte är frankerat. Du öppnar det på vägen upp i trapphusets halvmörker.
Schema tisdag
10-12 Vägar du inte valde, en introduktion till alternativa verkligheter
13-15 Personalmöte. Vi välkomnar våra nya medarbetare.
Frågorna trängs, hopar sig och knuffas, där inuti ditt huvud. Är det meningen du ska undervisa i detta? För vem? Det är ju inte så stt det är ett främmande ämne för dig, du ägnar nästan varje vaken stund åt att fundera på allt du kunde ha gjort annorlunda. Men ändå.
Du borde strunta i det och glömma alltihop. Men du har ju faktiskt inget bättre för dig och du kände dig så välkommen. Det var mycket längesen du kände dig välkommen någonstans. Det var längesen ditt liv bestod av något annat än oändliga dagar i det du skulle beskriva som helvetet. Inte det med grimaserande djävular och eld utan det riktiga helvetet – den tunga, kvävande filten som är ditt själsmörker. Den som omsluter dig och förvägrar dig både luft och liv.
Så för första gången på alltför länge bäddar du rent, tar en dusch, ställer klockan på ringning… och somnar.
5.
Natten är besynnerligt lugn och du vaknar med en ovan känsla av tillförsikt.
Du letar bland skafferiets omatchade matvaror och hittar till slut ett paket snabbnudlar. Du startar vattenkokaren, häller upp nudlarnas buljongpulver i en skål och två mått kaffe i pressokannan.
Allt som hände föregående dag på skolan är helt oförståeligt. Kanske är det en sekt? Kanske vill de kidnappa dig och offra dig till sina obskyra gudar? Du känner innerligt att så får det vara i så fall. Det spelar ingen roll. Det måste ändå vara bättre än en reflexmässig existens där du är helt likgiltig och död inombords. I jämförelse med mörkret som har omslutit dig så länge, känns risken försumbar.
6.
Sal elva ligger mycket väl näst längst ner i korridor A. Det ser ut som ett helt vanligt klassrum med stolar utplacerade två och två vid bord i tre rader. När du kliver in är salen redan fullsatt av människor i alla åldrar – barn, ungdomar och vuxna. Det är kvinnor, män, allt mittemellan och utöver. Alla sitter tysta och du inser att de väntar på att du ska prata, men du vet inte vad det är meningen att du ska säga.
Du väljer att skriva på tavlan för att vinna lite tid.
Vägar du inte valde: en introduktion till alternativa verkligheter.
När du vänder dig tillbaka får du ögonkontakt med en ung kvinna på främre raden och medan ni ser på varandra förändras hennes ansiktsdrag. Du blinkar och kvinnan ser ut som sig själv igen, men under en bråkdels sekund såg du någon annan. Någon som du inte har sett på mycket länge. Någon som påminner dig om ett val du gjorde genom att inte våga välja alls. En förlorad chans. Och plötsligt vet du precis vad du ska prata om.
7.
Eleverna skingras snabbt vid lektionens slut men du sitter kvar med händerna för ögonen. Ansikten och händelser från ditt förflutna fyller ditt inre synfält. Insikten att val du inte gjorde också var val ligger som en kall och blöt trasa över ditt sinne.
En del människor skyller allt ifrån sig. Sen finns det sådana som du, som tar på sig skulden för allt. Men är inte bägge delar en slags egoism?
Du hör steg i korridoren utanför, de rör sig förbi din dörr, saktar in och närmar sig sen igen.
“Första dagen?”
Du tittar upp. I dörröppningen står en medelålders kvinna i fotsid klänning och mörkbrunt hår som kaskaderar över hennes axlar i stora vågor.
“Det blir bättre,” fortsätter hon i mjuk ton. “Har du fått veckans schema?”
Du skakar på huvudet medan du försöker pressa ut ord.
“Bara för idag.”
Kvinnan står tyst en sekund.
“Jag fixar det innan mötet. Ta lite frisk luft i trädgården sålänge så ses vi i personalrummet. Det ligger precis till höger innanför entrén.”
Annika Eklind Art 