Som om du hade återvänt från döden

av Annika Eklind

När alarmet går igång sträcks din arm ut i nattduksbordets riktning. Fingrar famlar, målar linjer i dammet, finner sedan mobilens släta yta och trycker på måfå tills ljudet tystnar.

Hade ditt medvetande rest sig ur sömnens skuggor, hade det talat om att du faktiskt inte har någon aning om du har tryckt på stäng av eller snooze och idag kan du verkligen inte komma försent – det gjorde du senast igår. Men sömnens grepp är orubbligt och inga sådana tankar finner fotfäste. Du flyter tillbaka in i scener som du kanske inte skulle ha kallat mardrömmar, men behaglig sömn var det länge sedan du upplevde. Dina drömmar kläs i besynnerligheter som du inte ens där, på plats, kan riktigt förstå.

Du har såklart bråttom till jobb. Det är en bit kvar till gryning, men bussen har gått för länge sedan och ditt enda hopp är bilen. Du är inte sådan som tar bilen vart du än ska, men det är ändå just det du gör. Benen och fötterna rör sig så långsamt och bussen går alltid långt innan medvetandet har lyckats frigöra sig från sömnens illusioner. Hastighetsmätaren pressar sig upp mot 130 men ändå tycks du inte komma någonvart. Som om omgivningens kuliss inte matchade bilens fart. Och sedan står du där, utan förvarning, med fötterna mot pedalerna på en gammal och rostig cykel. Motorvägens backe är brant och tycks oändlig, kedjan kärvar, asfalten är mjuk och lerig. Kulisserna rör sig nu knappt alls. En utdragen signal bakom dig chockar din kropp full med adrenalin och när du vänder dig, ser du pendeltåget komma rusande mot dig. En signal till och du hör dånet av hjulen mot rälsen men du kommer ingenvart alls. Cykelhjulen snurrar inte längre, de har slukats av gyttjan mellan spåren. Och det är då du inser att din enda räddning är att släppa taget, att låta dig omslutas och tillåta dig själv att sjunka ner i leran, helt och hållet. Du förnimmer pendeltågets underrede alltför nära din hjässa, känner vinddragets skarpa kniv nudda din hud, sedan är du under ytan, i tystnaden.

När alarmet går igång igen sträcks din arm ut i nattduksbordets riktning. Fingrar famlar, målar linjer i dammet, finner sedan mobilens släta yta och trycker lite på måfå tills ljudet tystnar. Din puls drivs fram som av raketbränsle, farligt nära en explosion, och det andetag du tar när ditt medvetande skymtar vakenhetens ljus är skarpt. Som om du hade återvänt från döden.

Du borde kasta på dig de första kläder du hittar bredvid sängen medan du rusar mot dörren. Men du sitter kvar på sängkanten och försöker få hjärtat att sluta banka på revbenen som om det försökte bryta sig ut. Det är då du kommer på att din syster fyllde år igår.

Fan.

Du är den typen som alltid håller koll, som ringer och gratulerar på rätt dagar. Men ändå är det tredje födelsedagen du missat i år. Du måste ringa henne, du måste ringa henne igår eller åtminstone senast just nu, genast. Men det går inte. Hjärnan känns kletig, trög och du är rädd att du inte hade kunnat formulera en enda mening. Det kommer att gnaga på dig hela dagen och du kommer att låta det gnaga – det är inte mer än rätt, du förtjänar det straffet – men ikväll kommer du att glömma det igen.

Du stapplar till badrummet med ryggen böjd och höfterna stela, kisar mot spegeln. I det blanka glasets tavla skymtar du något som ser ut som en karikatyr av dig själv, med ofokuserad blick, rödflammig hud och hår som borde ha färgats om för flera veckor sedan. Kallt vatten mot ögonlocken och svullnaden går ner tillräckligt för att ögonen ska kunna arbeta i tandem igen. Du stapplar vidare mot köket. Vid köksfönstret finns ett överfullt askfat och ett tomt cigarettpaket. Det är då du kommer på att du skulle gått ut och köpt ett nytt paket igår ikväll.

Fanfanfan.

Du rotar i askfatet och äcklas men hittar en halvrökt cigarett, tänder den och äcklas lite till. Tankarna målar ett alldeles nytt, oförstört, oanvänt paket att öppna – med cigaretter som inte är halvrökta redan – och eufori rusar genom din kropp, som om du hade vunnit på lotto. Cigaretterna är din enda fungerande anti-stress-medicin. Det enda som oljar hjärnan nog så den slutar gnissla och kärva, så att du faktiskt kan rusa iväg om morgonarna. Du måste verkligen rusa iväg. Du måste göra det nu meddetsamma. Men du drar några bloss på fimpen, röker den så långt det går innan den åter får bli avfall. Du är verkligen inte typen som desperat röker fimpar från överfulla askfat. Men det är just det du gör ändå.

Du vaknar med ett ryck av att telefonen ringer. Du har ingen aning om var du är eller varför du är där men nacken gör vansinnigt ont där den sträcks så att hakan nuddar bröstet. Det är då du inser att du borde ha varit på jobb för länge sedan, köksklockan berättar att du förlorat en hel timme. En blick mot mobilen och jodå, det är därifrån samtalet kommer. Paniken växer sig så stark att du inte ens tänker tanken att svara. Istället kastar du på dig de första kläder du hittar, rusar ut genom dörren, glömmer mobilen, rusar tillbaka igen för att hämta den och springer med skosnörena oknutna till bilen.

Det är först när du står framför parkeringsplanets grå hissdörr som du kommer dig för att undra vilka kläder du har på dig. Matchar de? Är de rena? Sitter de rätt? Hissens diskreta pling när den når källarplanet kommer lägligt och du skyndar in till spegelväggar, tråkjazz och lysrörsljus. Innan dörren har stängts bakom dig har du rättat till tröja och kjol och är i full gång med att försöka få ordning på håret. Din hy är blek och mörka ringar kring ögonen gör att det ser ut som om du inte hade sovit på flera dygn. Men ditt smink bor konstant i din handväska nuförtiden, just för att kunna måla över din ohälsas spår närhelst fasaden börjar krackelera. Vant smetar du på rätt hudfärg, lite ögonskugga och just när hissen plingar igen för att berätta att du är framme, drar du de sista penseldragen med mascaraborsten. Yttre friskhetstecken är återställda för att slippa frågor om hur du mår. Du tycker inte om att behöva ljuga.

Det första du gör när du kommer in på kontoret är att gå och hämta en kopp kaffe och fråga en kollega, som du redan har frågat alltför många gånger, om en cigarett. Helst skulle du vilja gå ut igen genast, men du vet att det syns och du är redan försenad. Du förväntas jobba, men du kan inte fokusera på någonting alls, så du låtsas istället. Du får ta igen det senare under dagen, kanske hoppa över lunchen och stanna kvar sent. Det skulle du egentligen behövt göra ändå för att hinna med, förstås, och tänker bestämt att imorgon ska du minsann komma i tid, hoppa över lunchen och stanna kvar sent och verkligen bli klar. Det skänker lite lugn att tänka så, fast att du vet att det inte finns någon som helst chans att faktiskt bli klar – arbetsuppgifter fylls på mycket snabbare än du kan få dem uträttade.

När du har stirrat på datorskärmen i en timme och kaffekoppen är tom, går du ut för att röka. På vägen in kommer du att fylla på kaffe igen, och det kommer du att fortsätta med hela dagen. Över lunchen när du inte äter och på kvällen när alla andra gått hem, tills du inte längre kan fokusera alls igen. Och du kommer inte alls att vara klar.

På natten befinner du dig åter djupt i vägens lera. Du andas inte, du kan ju inte andas lera, men känner ingen panik för det. Du sjunker, sjunker och det är en skön, tyst känsla. Där djupt i leran finns bara lugn och du känner dig snarast omfamnad, välkomnad. Alla rörelser blir långsamma och mjuka, som om du befann dig under vatten. Det är mörkt men ändå urskiljer du andra människor runtomkring dig, de ser förenklade ut, som svarta skuggor. Några sjunker i lugn, precis som du, andra försöker simma uppåt och du kan känna deras ljudlösa panik när du betraktar dem, de sprattlar och kämpar som om det vore fråga om liv eller död. Du slås av att det kanske det faktiskt är. Kanske är detta döden. Den är inte så illa, i så fall, tänker du. Döden är är mjuk och sval och tyst och du har faktiskt ingenting emot att vara där. Du vänder bort blicken och du sjunker vidare, djupare och djupare, i en evighet. Men så plötsligt slår du i något hårt och du landar på botten av denna dödens gyttjepöl. Hjärtats adrenalinstinna dubbelslag är borta, de alltför ytliga andetagen likaså. Allt är lugnt. Tankarna viskar, rör sig försiktigt. Du tycker om det. Om detta är döden, tycker du mycket om den.

Du har landat precis intill någon annan som liksom du sitter på knä på bottnen och i ännu en evighet sitter ni där, orörliga, bredvid varandra. Sedan vänder din dödsgranne sitt ansikte mot dig och du ser hennes ögon, de lyser bländande blå genom gyttjan, möter din lika bländande blick och ni talar, själ till själ.

“Ja, detta är döden”, säger hon.

“Den är inte som jag förväntat mig”, svarar du.

“Den är precis som du vill att den ska vara.”

“Aha.”

“Men du får inte stanna kvar här”, säger hon i en oväntat skarp ton.

Du blir rädd och arg, vill inte tillbaka till kontoret och hissens lysrör och tråkjazz, vill inte se det där blekt sjuka ansiktet och livlösa ögonen i spegeln igen, vill inte känna hjärtat försöka slå sig ut genom dina revbens galler. Vill inte. Kan inte.

“Jag kan inte gå tillbaka”, säger du.

“Det kan du visst”, får du till svar.

Och trots dina protester ringer mobilens alarm ännu en morgon och din arm sträcks ut, dina fingrar famlar och målar linjer i dammet på nattduksbordet, finner mobilens släta yta och trycker på måfå tills ljudet tystnar. Det andetag du tar är skarpt. Du har återvänt från döden.

Fan.

Dagarna som följer staplas på varandra utan att du kan skilja dem åt. Det är snart en vecka sedan du borde ha ringt din syster men det är svårt att ringa när du inte lever. Du sover, jobbar och äter ibland. Det är snarast en parodi på liv. Febriga drömmar fyller dina eftermiddagar och kvällar, på nätterna jagas du av liemän med eldröd skära. Men istället för att låta dig vila som du gjorde i gyttjan, binds du fast. Som om livet självt och döden personligen har allierat sig för att tortera dig, tillåter dig varken att leva eller att dö. Det är ett helvetets ekorrhjul som skenar långt bortom all kontroll.

Så till slut blir det helg och du klarar knappast att hålla dig vaken längre än en halvtimme i taget. I en halvtimme röker du, brygger kaffe och hittar ibland förvånat matrester på tallrikar du inte minns att du har ätit av. I speglande ytor kan du ibland få en glimt av en främling med dumt stirrande blick och tovigt hår. Telefonen blinkar ständigt om missade samtal och du har ett vagt minne om att det ringt på dörren men du vet inte när eller om det verkligen har hänt. Kanske är det som du har drömt.

Där, i landet mellan sömn och vakenhet – du är sällan säker på din medvetandegrad numera, den fluktuerar utan att du märker det och du har inget annat val än att flyta med – följer du villigt med ner i vad som känns som skräckens svarta hål, för du vet att det som kommer efter är frihet. En födelse av ett annat slag, lika skrämmande som det förmodligen var när du en gång lämnade din moder. Nu kliver du ut ur kroppen hon skapade åt dig och hänger som en heliumballong ovanför hustaket, eller hälsar på vänner som inte vet att du varit där. Din silvertråd sträcker sig rakt genom hus, rakt över vägar, läggs ut som brödsmulor så att du kan hitta hem igen. Men oftast hänger du bara där, ovanför hustaket. Du hänger där och du inser att upplevelsen innebär att din kropp håller på att stänga ner. Ingen maskin kan gå på maxfart hur länge som helst och efter ett tag går den sämre, sämre tills den till slut stannar helt. Du undrar när du ska stanna.

Närsomhelst.

En dag, väldigt snart, kommer du att tappa greppet och inte kunna resa dig igen. Du kommer att tappa fotfästet och falla handlöst. Precis närsomhelst.

Timmar, dagar och veckor på jobbet passerar som om du vore höljd i dimma och du hade inte kunnat förklara för någon vad det egentligen är du gör. Papper flyttas, kommer in och skickas vidare men du vet inte riktigt vad som står på dem och även om den teoretiska högen med arbete att utföra hela tiden växer sig större känner du inte att det är något som alls har med dig att göra. Alltför ofta kommer du på dig själv med att stirra tomt på datorskärmen framför dig och inte förstå vad det är meningen att du ska göra. Blickarna från dina överordnade och dina kollegor blir alltmer påtagliga och du har börjat svara att du inte vet på alla frågor du får. Inte för att minimera arbetsbördan eller för att kunna koncentrera dig på en sak i taget utan för att du faktiskt inte alls vet vad de pratar om. Du går omkring som ett minne, en vålnad som ibland, när ljuset faller från ett visst håll, påminner om någon som en gång arbetade där.

Så kommer då den morgon när du istället för att kliva ut ur bilen och rusa fram till hissen, stannar kvar och stirrar på parkeringsgaragets betonggrå vägg framför bilens motorhuv, utanför vindrutan. Där ute, någon annanstans. Du sitter där som om du vore av sten, lika stel och kall som väggen framför dig. Uthälld, armerad, bränd och för evigt stelnad mitt i en rörelse. Du sitter där och låter jobbhatet, livshatet, självhatet växa. Tusen tankar som du inte kan greppa flyger runt i ditt huvud, de skriker och skriker för att överrösta varandra, och till slut slår du huvudet i ratten för att få tyst på dem. Du vill skrika men frustrationen sitter fast inuti dig och du låter bilnyckeln tränga djupt in i lårets muskulatur, om och om igen. Du tar i med all kraft du kan uppbåda och först när byxbenet är blött av blod, kan du andas igen. Du kliver ur bilen, låser och går mot hissen. Du struntar i sminket och när hissens dörrar öppnar sig på din våning, rör du dig monotont genom kontoret fram till ditt skrivbord, sätter dig ner och börjar jobba. Och även om dina kollegor stirrar på dig, märker du ingenting. Du kunde lika gärna ha varit ensam där.

De kommer att tala om hur du plötsligt fick ett sammanbrott. Men det är inget med det som är plötsligt alls.

Du stannar på jobbet några timmar men dina kollegors frågor om vad som hänt tröttar dig. Som om det hade hänt nu, just idag. Det skulle ha tagit timmar att förklara och du är inte ens säker på att du har orden att beskriva det så du viftar bort dem och deras frågor, ignorerar dem. Så kommer din chef fram till dig, till slut, och ber dig åka hem. Tänk om det kommer en kund, säger han. Som om du brydde dig det minsta om någon kund. Som om du ens vore kapabel att bry dig om någon kund. Men du tar din väska och går iväg.

När du kommer hem lägger du byxorna i blöt trots att du är ganska övertygad om att fläcken inte går bort, du har ju haft dem på dig halva förmiddagen. Du känner dig ledsen över att du har förstört dina favoritbyxor, sitter och tittar på dem en lång stund där de ligger nedsänkta i diskhon. Först därefter tar du en titt på själva skadan. Distanserat. Avtrubbat. Du ser ett blålila och svullet lår med mörkare prickar där huggen inte trängt genom huden. Blod har koagulerat över svullnaden intill de fula, grova sticksåren. Du hämtar en handduk och blöter den i ljummet vatten, tänker att det borde lösa upp blodet som torkat. När du lägger handduken på låret är det som om den vore iskall och svider mot den skadade huden. Det kommer att ta lång tid att läka. Du känner ännu inget inför att skadan är självförvållad, men skammen kommer att rusa ikapp dig. Den kommer att frontalkrocka med dig, köra över dig fullständigt och bara lämna köttslamsor efter sig. Och i takt med att såret läks, kommer skammen att växa sig större, ända tills alla fysiska spår av det är borta.

Du duschar, lägger några kompresser över såren och klär dig sen i din pyjamas. Tröttheten är överväldigande och att luta huvudet mot kudden, att känna täckets mjuka tyngd, är himmelriket. Du somnar inom ett par minuter och sömnen är ljudlös och lugn. När du väl vaknar – och det kommer att dröja ett bra tag – kommer du att ligga kvar i exakt samma ställning som när du somnade. Som om du hade varit medvetslös.

När alarmet går igång sträcks din arm ut i nattduksbordets riktning. Fingrar famlar, målar linjer i dammet, finner sen mobilens släta yta och trycker på måfå tills ljudet tystnar.

Långsamt reser sig ditt medvetande ur sömnens skuggor och talar om att du faktiskt inte har någon aning om du har tryckt på stäng av eller snooze. Din kropp är stel efter att ha varit alldeles livlöst stilla under mer än ett halvt dygn, den knarrar och knäpper när du sätter dig upp och sträcker dig efter mobilen. Snooze. Larmet är fortfarande aktivt. Du stänger av det, tar på dig din morgonrock och reser dig för att gå ut i köket. Du rör dig långsamt, som för att inte chocka kroppen – den har ännu inte vant sig vid att vara vaken.

Du dricker girigt ett glas vatten och startar kaffebryggaren innan du ser dig omkring och ser att du befinner dig mitt i ett katastrofområde. Vid fönstret står askfatet som borde ha tömts för länge sedan, det väller över och sprider fimpar och aska i en cirkel omkring sig som en liten vulkan. Intorkade kaffefläckar bildar slumpmässiga mönster på golvet och smutsig disk täcker hela köksbänken. Du är en sådan som tycker om ordning och renhet, som plockar undan allt du har använt och alltid diskar direkt efter maten. Ändå är ditt hem en fullständig misär. Du vet inte när du städade eller diskade sist, det känns som alldeles nyss, häromdagen, men du inser att det var det inte.

Du tömmer askfatet, sopar upp det värsta runtomkring med handen – disktrasan syns ingenstans och du misstänker att den gömmer sig någonstans i berget av porslin och torkade matrester – och häller upp kaffe i din sista rena kopp. Det finns ingen brådska idag, du tänker verkligen inte gå till jobb. Du tänker inte ens klä dig. Istället ringer du din syster.

Dagarna som följer smyger sig omärkligt förbi, som skuggor i ögonvrån vars substans aldrig kan vare sig bevisas eller förkastas. Ibland när du är vaken är det mörkt, ibland är det ljust, men du bryr dig inte så mycket om vilket. Du äter vad du råkar hitta i kylen när hungern blir dig övermäktig men hyllorna var inte välfyllda från början och nu finns bara ett par tomater kvar. Resten av tiden sover du och sömnen är febrigt galen, dina käkar är stela av tandgnissel varje gång du vaknar.

Du drömmer om att rasera ditt kontor, om att riva ner alla datorer och papper och pärmar och kopieringsmaskiner från hyllor och bord, hälla bensin över rubbet och sätta eld. Du drömmer om att slå sönder hissen, låta speglar och lysrör splittras i tusen bitar och sedan stampa på bitarna så att de förvandlas till små smulor. Din frustration är omättlig och du drömmer samma sak om och om igen. Du vrider och vänder dig och vaknar med lakanet virat runt din kropp och med händerna krampaktig knutna. Du skriker åt din chef, slår honom på käften så att käken åker ur led och han faller baklänges, du sparkar på honom, vill döda honom. Men han dör inte, inte ens i drömmen, hur mycket du än slår. Din röst är hes och halsen torr och sårig när du vaknar och du undrar om du skrikit i sömnen. Det är vitglödgat hat som rusar genom dig och det chockar dig när du vaknar igen.

Så tar cigaretterna slut och du klär dig för att gå till jourbutiken. Det är fortfarande mörkt ute men klockan visar att butiken borde vara alldeles nyöppnad för dagen. Det är inte långt, kanske femtio meter, men för dig känns det som ett maratonlopp. När du kommer fram är du kallsvettig och du skakar. Butikens kalla flimrande lysrörsljus gör ont i dina ögon och du vandrar förvirrat mellan hyllorna utan att riktigt kunna ta in vad det är som står på dem eller vad du hade tänkt köpa. Du går därifrån med mer tomater.

10.

Så en eftermiddag bland alla andra, ringer någon från ditt jobb. Du blir irriterad, ilskan är fortfarande vid full vigör, så du svarar inte. Det ringer igen. Du svarar fortfarande inte. Tredje gången lämnar någon ett meddelande på din telefonsvarare men du försöker att inte låtsas om det, bara tanken på att behöva lyssna på vad någon därifrån har att säga fyller dig med ångest. Hade din adrenalinpump haft en tryckmätare, hade nålen darrat allra längst upp på skalan, farligt nära sin absoluta gräns. Du biter på naglarna och kedjeröker, vandrar av och an i lägenheten och somnar sen och när du vaknar biter du på naglarna och kedjeröker igen. Du försöker verkligen ignorera meddelandet, men tänker på det konstant och till slut, ett dygn senare, lyckas du övermanna rädslan tillräckligt länge för att ringa upp röstbrevlådan.

Rösten som talar tillhör din chef och medan han talar om sitt ärende lugnt och bestämt, i lätt nedlåtande ton – det gör han alltid – drar du desperat långa bloss på din femte cigarett i rad.

“Hej. Ja. Vi har ju inte hört något från dig men jag antar att du har löst ditt problem och kommer till jobb imorgon eftersom du ju nu har varit hemma en vecka. Skicka annars läkarintyg omgående.” En paus. “Och ring mig så fort du hör detta.”

Så hörs ett klick när när inspelningen avslutas och det blir en sekunds tystnad innan röstbrevlåderösten frågar om du vill radera, spara eller lyssna igen. Du lägger på. Imorgon betyder alltså idag, du borde ha varit där idag, i morse. Har det verkligen gått sju dagar? Du försöker räkna men har inte satt namn på dina dagar eller skiljetecken dem emellan. Sju dagar. Alltså har du inte duschat på sju dagar, inte ätit ordentligt, inte skött någonting.

Du röker fem cigaretter till, på rad, innan du lyckas ringa tillbaka. Du håller samtalet kort, svarar undflyende och ljuger om att du har läkarintyg som du ska skicka under morgondagen. Efteråt stapplar du tillbaka till sängen, fullkomligt utmattad, och somnar direkt. Dina drömmar är lika feberlikt bisarra som tidigare, men de har ändrat karaktär. Nu är det din chef som jagar dig, inte tvärtom. Han följer dig runt i din lägenhet vars rum och hallar plötsligt har förvandlats till en labyrint med spegelillusioner, sneda väggar och dörrar som inte leder någonvart. Du springer, faller, reser dig igen och springer vidare, slår emot väggar och hjärtat dunkar som om du verkligen blev jagad. Du springer men hittar ingenstans att gömma dig och när du till slut sitter inträngd i ett hörn och yxan faller ned mot dig, minns du gyttjan på motorvägen och bestämmer dig för att sjunka ner genom golvet, ner till tystnaden och lugnet.

11.

Skuggmänniskorna som flyter i leran omkring dig är ihopkrupna som foster, med ögonen stängda. De behöver inte se något. Behöver inte vara på sin vakt mot något. Du inser att de är alla är på väg uppåt genom leran, medan du sjunker djupare, förbi dem. Du stänger dina ögon också, vilar, tills du känner bottnen under dig, låter knäna svikta och sitter där, på knä. Du riktar din blick uppåt, mot de mörka skuggorna som långsamt, långsamt flyter uppåt.

“De har varit på bottnen och vänt, ja.”

Rösten skär genom tystnaden, och du känner igen den – den tillhör kvinnan som talade med dig sist du var här. Hon sitter framför dig, med sin lysande blick riktad i fjärran, svepande, som ljuskäglan från en fyr.

“Är inte det lite väl klichéartat?” svarar du.

Ett skratt. Sedan: “Det får du fråga dig själv, det är ju du som bestämmer hur här ska se ut.”

“Det här är den mest korkade dröm jag någonsin haft.”

“Vem har sagt att det är en dröm?”

Du var ganska säker alldeles nyss, men nu vet du inte vad du ska tro. Inte en dröm? Kanske inte. Är kanske livet där uppe en dröm? Du söker febrilt efter något att fästa din verklighetsförankring i, men hittar inget och din förvirring växer. Vakenhet och sömn har flutit ihop alldeles för länge, du kan inte se var gränsen går, inte greppa den. Du befinner dig på en väg som bara leder åt ett håll, och hur mycket du än skulle kämpa emot kommer ingenting att sakta ner.

Kvinnan och hennes ord förstör hela känslan med att vara där, tycker du, och du känner ilska gentemot henne. Det här skulle ju vara en flykt undan labyrintens yxa, en lugn plats. En flykt undan galenskapen, inte autobahn rakt in i den.

“Vart du än går, tar du dig själv med dig”, säger kvinnan.

“Va?”

“Jag ska visa dig.”

Hennes lysande själsögon låser sig fast i dina och du överflödas av ljus som lyser upp de allra mörkaste vrårna av din själ, din kropp, ditt sinne. Det du ser är inte vackert. Hörnen in i vilka du inte tittat på länge är fulla av ilska och sorg, som rödögda helvetesmonster med långa, blodiga huggtänder. Kall skräck låser din rygg i en halv brygga, låser dina käkar samman och knyter dina nävar där du sitter i mörkret omgiven av tunga andetag och morrande monster. Är detta du? Frustration som fått växa okontrollerad, kropp i förfall som ett hus utan dörrar och fönster, där vem som helst och vad som helst kan kliva rakt in och förstöra hur mycket som helst. Ett övergivet, obebott hus. Vandaliserat. Skändat.

12.

“Vart du än går, tar du dig själv med dig”, upprepar kvinnan bredvid dig. “Du kan inte fly, inte ens in i döden.”

När den stela skräcken släpper sitt grepp om dina muskler tar sorgen över och du fäller tårar som lagrats inom dig i månader och år. Du kan inte längre blunda och försöka springa från odjuren – varken de inom dig eller de utanför dig. De kommer alltid ikapp, som om de vore dina skuggor. Du kan inte fly från dem, inte ens in i döden.

Om några år när du sitter i en fåtölj hos din psykolog, medicinerad tillräckligt stabil för att kunna tala sammanhängande om dina känslor, kommer du att kunna skåda dina monster i vitögat och du kommer att se dem för vad de verkligen är: små, rädda, bortglömda och försummade versioner av dig själv som du dolt från världen. Deformerade, svaga barn av situationer och känslor du inte har kunnat hantera. Och om några år när du sitter lugnt och stilla i den där fåtöljen, kommer du att se att de inte alls är så våldsamma som de verkar, att de bara förtvivlat behöver bli sedda, omhändertagna. Om några år, när du kan omfamna dem och åter göra dem en del av dig, kommer all deras vrede att bara förflyktigas och försvinna i intet. Men ännu ett tag kommer de att jaga dig, skada dig och skrämma de i din närhet med sin desperata sorg.

“Hur ska jag bära mig åt?” frågar du kvinnan.

“Du har redan börjat”, svarar hon. “Du har sett saker och ting som de är. Fortsätt att göra det.”

“Men jag kan inte förändra någonting, vad hjälper det då att se? Jag kan inte förändra världen.”

“Världen förändras genom dig, den förändras beroende på hur du ser den.”

13.

Det kommer en morgon när du vaknar av solsken och fågelkvitter och känner lugn i ditt hjärta. När alarmet inte går igång och nattduksbordet inte alls är särskilt dammigt. Det kommer en morgon när du vaknar från djup och drömlös sömn, utvilad. När du inte rusar ut i köket och kedjeröker för att kväva ångesten, utan lugnt och stilla brygger ditt kaffe och äter din frukost.

När denna morgon kommer håller du inte samma takt som innan när du körde din bil alltför vårdslöst till ett grått parkeringsgarage och kletade på smink i hissen på väg upp till kontoret. Det handlar om att du inte orkar, att när en motor gått på högvarv för länge och till slut stannat kommer du inte att kunna få upp den till samma varv som innan, hur fina reservdelar du än skaffar dig. Men det vill du inte heller. Reparationerna var alltför kostsamma och du vill inte riskera att köra sönder igen. Du har saktat ner, för att njuta av livet, för att uppskatta tillvaron. För att välja livet och för att leva varje dag. För att kunna vara en sådan som aldrig missar att ringa när någon av dina vänner eller i din familj fyller år, för att vara en sådan som håller koll på vad som finns i kylen och äter bra. Som går ut i naturen och njuter av varenda detalj du ser, varenda ljud du hör. Som är öppen och glad och nyfiken. För egentligen är det ju sådan du är.

Det är nästan som om du hade återvänt från döden och du förstår att det faktiskt är först nu som du verkligen har vaknat.